Annons
Bayersk viltspårhund
Modig, krävande specialist för eftersök
Bayersk viltspårhund används huvudsakligen vid eftersök på framförallt skadat klövvilt men ska även kunna förfölja och ställa ett skadat vilt som flyr undan. Rasen är inte ämnad/avlad för att vara en drivande eller stötande hund. Det är en utpräglad arbetande hund som inte är lämplig som enbart sällskapshund.
Bayersk viltspårhund är medelstor, inte alltför högbent och är mycket rörlig och muskulös. Kroppslängden överstiger mankhöjden något. Mankhöjd för hanar är 47–52 cm och tikar 44–48 cm. Pälsen är kort, tät, relativt grov och väl åtliggande, något längre på buk, lår och svans. Färgen varierar från djupröd till rödgul eller rödgrå och har inslag av mörka stickelhår. Nosparti och öron ska vara mörka.
Rasen är lojal, lugn, lättlärd och uthållig men kan även vara envis, matglad, tjuvaktig, skällig och vaktig. Den är tillgiven sin familj men kan vara avvaktande mot främmande.
Som eftersökshund är den samarbetsvillig, mycket spårvillig och spårsäker, även på gamla spår. Den har från födseln en naturlig fallenhet för att rapportera eller skälla vid dött vilt. Hundar med viltskärpa och klokhet kan användas vid jakt på vildsvin. Vissa individer kan användas som led-/bandhund på oskadat vilt.
Rasen är korthårig med lättskött päls. Den kräver ingen speciell pälsvård mer än ett bad någon gång ibland.
Rasen har inga kända raspecifika hälsoproblem men höftledsdysplasi, HD, förekommer.
Redan under medeltiden framavlades i Tyskland en lätt så kallad schweisshundtyp, anfäderna till våra dagars bayersk viltspårhund. Schweisshundavel förekom både på gårdar, i adelns borgar och i de rika klostren.
Utvecklingen av bayersk viltspårhund ägde rum i slutet av 1800-talet med olika lokala bergsstövare och hannoveransk viltspårhund som grund. Man behövde en lättare eftersökshund som kunde ta sig fram i den svåra bergsterrängen. År 1912 grundades den tyska rasklubben. Svenska Schweisshundklubben, vilken bayersk viltspårhund tillhör, bildades år 1983.
Annons