Blodhund

Blodhund är en stor och kraftfull hund. Huvudet är påfallande smalt med mycket markerad nackknöl. Öronen är långa och tunna. Blodhunden har ett löst tunt skinn på huvudet, under hakan samt på halsen vilket är ett utmärkande drag hos rasen. Mankhöjd för hanar är 64–72 cm och för tikar 58–66 cm. Pälsen är kort och färgerna är svart eller leverfärgad med roströda tecken eller enfärgat röd.

Rasen är mycket vänlig, tålmodig och fungerar fint ihop med både barn och andra djur. Blodhunden behöver ofta och regelbundet stimulans i form av spårarbete, motion eller annan aktivitet där hunden får använda sin hjärna. Vid spårningsarbetet är rasen envis och självständig, vilket bidrar till deras utmärkta spårförmåga. 

Den korta pälsen fälls två gånger om året. Framförallt är fällningen riklig under våren. Under den kalla årstiden bildas en kraftig underull. Öronen och den lösa huden kräver regelbunden tillsyn. Att tänka på är att en blodhund dreglar; vissa mycket och andra mindre mängd. 

I rasen förekommer otillräckligt strama ögonkanter och magomvridning hos enstaka individer. Även epilepsi, EP, cherry eye (ögonsjukdom, framfallen tårkörtel) och tillväxtrubbningar förekommer sporadiskt. 

Rasen finns med i Breed Specific Instructions, BSI, gällande hud och ögonkanter.

Rasen sägs härstamma ifrån Ardennerna, Belgien, skapad av munkarna vid klostret Saint-Hubert från jakthundar som användes på 600-talet av munken Hubert, som senare utsågs till jägarnas skyddshelgon. Sankt Hubertus hundar lär ha liknat de hundar som normanderna antas ha fört med sig till England på 1000-talet.

I England utvecklades den hundras som vi idag kallar blodhund. Ordet blodhund kommer av ”rent blod”, det vill säga samma betydelse som fullblodshäst.