Blodhund

Mankhöjd för hanar är 64–72 cm och för tikar 58–66 cm. Rasen har kraftiga muskulösa ben, lång hals och huvudet är påfallande smalt med mycket markerad nackknöl. Öronen är långa och tunna. Blodhunden har ett löst tunt skinn på huvudet, under hakan samt på halsen och är ett utmärkande drag hos rasen. Under spårarbetet bildar det lösa skinnet en tratt, vilken hjälper till att koncentrera vittringen till nosen. Färgerna är svart eller leverfärgad med roströda tecken eller enfärgat röd.

Rasen är mycket vänlig. Den passar utmärkt till barnfamiljer. Rasens envishet är en av de viktigaste komponenterna till deras utmärkta spårförmåga. Detta är en ras avlad för att utföra ett självständigt arbete, vilket också innebär att hunden ska kunna lösa problem under arbetet gång.

Rasen fäller två gånger om året. Framförallt är fällningen riklig under våren. Den sätter sedan en kraftig under ull under den kalla årstiden.

Det förekommer otillräckligt strama ögonkanter och magomvridning hos enstaka individer. Även epilepsi (EP), cherry eye (ögonsjukdom, framfallen tårkörtel) och tillväxtrubbningar förekommer sporadiskt. Rasen finns med i de Särskilda Rasspecifika Domaranvisningarna (SRD) för alltför riklig hud och ögon.

Rasen sägs härstamma ifrån Ardennerna, Belgien, skapad av munkarna vid klostret Saint-Hubert och från jakthundar som användes på 600-talet av munken Hubert, som senare utsågs till jägarnas skyddshelgon. Sankt Hubertus hundar lär liknat de hundar som normanderna antogs föra med sig till England på 1000-talet. I England utvecklades den hundras som vi idag kallar blodhund. Ordet blodhund kommer av ” rent blod”, det vill säga samma betydelse som fullblodshäst.