Bullmastiff

Bullmastiff är en kraftfullt byggd, proportionerlig hund, som ger intryck av stor styrka, sundhet och rörlighet utan att vara klumpig. Mankhöjd för hanar är 64–69 cm och tikar 61–66 cm. Vikt för hanar är 50–59 kg och tikar 41–50 kg. Pälsen är kort och färgen är alla nyanser av brindle (tigrerad), fawn (sandfärgad) eller röd.

Rasen ska utstråla kraft, vara tålig, aktiv och pålitlig. Till temperamentet är den positiv, alert och trofast. Bullmastiff är en bra familjehund och trivs att vara med sin flock. Som alla hundar behöver den stimulans och aktivitet, men gärna i sitt eget tempo. Den är självständig, ganska egensinnig och avgör gärna själv vad som är nödvändigt, när detta eventuellt bör utföras, hur och i vilken takt.

Den är en robust, stadig och tålig hund som tycker om och klarar de flesta typer av väderlek, möjligen med undantag av extrem värme. 

Rasen har en kort tät päls som inte kräver avancerad pälsvård. Regelbunden borstning är att rekommendera, precis som ett bad då och då. Man ska vara medveten om att när den fäller så fäller den mycket hår. Ögon, öron, hudveck och slemhinnor bör kontrolleras dagligen.

Rasen har hud, öron och ögonproblem. Höftledsdysplasi, HD, och armbågsdysplasi, ED, förekommer. Korsbandsrupturer med operation och lång rehabilitering som följd förekommer liksom cancer i olika former. Hjärtfelet aortastenos förekommer, men är i dagsläget mest ett avelshygieniskt problem, föräldrarna bör vara kontrollerade. 

Rasen finns med i Breed Specific Instructions, BSI, där man uppmärksammar överdrifter i storlek och typ, hudmängd, överlinje (rygg, länd och kors), bakställ (bakben och dess vinklar) och ögonkantsproblem.

Bullmastiff har sina rötter på de brittiska öarna. Hundar av bullmastifftyp har under lång tid funnits i England och huvudsakligen använts av skogvaktare till skydd och hjälp i arbetet med att hålla efter tjuvskyttar. I rasens bakgrund finns mastiff och bulldogg.

I slutet av 1800-talet började typen stabiliseras och rasen erkändes så sent som 1924 av Engelska Kennelklubben. Det dröjde till 1950-talet innan de första hundarna kom till Sverige.