Annons
Chesapeake bay retriever
Lojal apportör som också vaktar hemmet
Chesapeake bay retriever är i första hand en jakthund som arbetar efter skottet. Den kan användas vid olika fågeljakter och med sitt lugna arbetssätt är den också väl lämpad som eftersökshund. Rasen kan delta även inom andra grenar och hundsporter.
Oavsett vilken aktivitet man är intresserad av så är detta en hundras som gillar, och behöver, arbeta. Det är en social hund som gillar att vara med sin familj.
Det är en stor hund med säregen kort, vågig päls. Mankhöjd för hanar är 58–66 cm och för tikar 53–61 cm. Vikt är för hanar 30–36 kg och för tikar 25–32 kg. Dessa måttförhållanden medger att en hane kan vara mindre än en tik. Rasen förekommer i flera nyanser av brunt, enfärgade men små vita tecken kan förekomma.
Rasens ursprungliga egenskaper (för jakt och vakta) finns kvar i dagens hundar. De har en stor vilja att arbeta och är mycket uthålliga och tåliga. Vaktinstinkten kan variera och finns mer eller mindre hos olika individer av rasen. Det är ganska vanligt att de är avvaktande eller neutrala mot främlingar. De är å andra sidan oerhört lojala och bundna till sin förare och familj.
Chesapeake bay retriever kan användas vid duvjakt, på morkullepasset och vid fältfågeljakter. Vid sjöfågeljakt passar den som allra bäst, tack vare sin stora passion för vatten. På jaktprov kommer rasen bäst till sin rätt vid vattenarbetet men även dess goda markeringsförmåga är en styrka.
Pälsen är så kallad dubbel med korta, hårda och vågiga täckhår och med en tät och mjuk underull. Pälsvården är minimal och pälsen fälls ett par gånger om året. Det är då bra att kamma ur pälsen för att underlätta fällningen.
Viktigt att veta är att rasen har en naturligt fet päls, som ska hindra vatten från att tränga in och kyla ner hunden under vattenarbetet. Pälsen ska därför endast schamponeras vid enstaka tillfällen för att inte rubba det naturliga skyddet.
Höftledsdysplasi, HD, är det vanligaste hälsoproblemet i rasen. Några fall av armbågsledsdysplasi, ED, upptäckts men inga problem med smärta eller hälta har inrapporterats. Katarakt (ögonsjukdom) förekommer men fallen är få. PRA (ögonsjukdom) finns i rasen men är ovanligt; det senaste kända fallet i Sverige konstaterades 1989.
Rasen sägs vara resultaten av två räddade newfoundlandsvalpar som tillsammans med sin besättning år 1807 lidit skeppsbrott på USAs östkust. Hundarna korsades med hundar av hound- och coondogtyp samt vattenspaniel. Den blev yrkesjägarens hund och hade även till uppgift att vakta hus och hem. Ett mödosamt arbete för att få ett erkännande av rasen gjordes av markägare i trakten runt Chesapeake Bay, vilka hade fått upp ögonen för denna hårt arbetande hund.
1918 fastställdes rasstandarden av den amerikanska kennelklubben och 1973 registrerades rasen för första gången i Svenska Kennelklubben.
Annons