Dansk-svensk gårdshund

Dansk-svensk gårdshund är en lite mindre hund och ger ett livligt intryck. Mankhöjden för hanar är ca 34–37 cm och för tikar är ca 32–35 cm. Rasen har en rejäl kroppsmassa för sin storlek. Huvudet är litet i förhållande till kroppen. Svansen är naturligt långt, halvlång eller medfödd stubbsvans. Pälsen är kort och färgen är övervägande vit med en eller flera fläckar i olika färgkombinationer.

Rasen tycker om att arbeta både fysiskt och mentalt, och kräver en del aktivering. Trots att hunden är liten är det alltså en ganska krävande ras och behöver någon form av regelbunden stimulans för att må bra. Mellan arbetspassen är den en riktig kelgris som gärna kryper upp i knät, ligger nära intill och kopplar av. Gårdshunden tycker mycket om värme och ligger ofta och kopplar av i solen.

Det är en utpräglad väktare som omedelbart slår larm om främlingar kommer in på dess hemområde. I övrigt är det inte en skällig hundras.

Pälsvården är minimal eftersom pälsen är kort, hård och slät utan underull. I fällperioden kan man borsta igenom hunden dagligen, vilket brukar räcka för att hålla pälsen fin och därutöver kan man ge den ett bad vid behov.

Dansk-svensk gårdshund är generellt en frisk och sund hundras med få hälsoproblem. 

Hundtypen har sedan gammalt funnits på lantgårdar i Danmark och Sverige. Gårdshunden har använts som vakthund, råttfångare och sällskap. Den dansk-svenska gårdshundens kynologiska ursprung är oklart. Troligen har den sitt huvudsakliga ursprung dels i pinscherraserna och dels i de brittiska vita jaktterrier, från vilka även jack russell terriern och foxterriern stammar.

Rasen erkändes 1987 i Sverige och Danmark under namnet dansk-svensk gårdshund och är erkänd av FCI, den internationella kennelfederationen, sedan 2019. Rasen är en del av det svenska kulturarvet.