Grand danois

Mankhöjden för hanar är lägst 80 cm, 90cm bör inte överskridas. Mankhöjden för tikar är lägst 72 cm, 84 cm bör inte överskridas. Pälsen är kort och färgvarianterna grupperas enligt följande: gul och tigrerad; harlekin, merle och svart; blå. Rasen ska förena resning, kraft och elegans i sitt helhetsintryck.

Grand danois ska till sin karaktär vara vänlig, kärleksfull och trogen sin ägare. Mot främlingar kan den vara reserverad, men får inte vara aggressiv. Då rasen är stor och kraftfull är det bra att ha kunskap och erfarenheter av hund.  

Grand danois har en kort päls med minimala behov av pälsvård. Den badas vid behov. Vid fällningsperioderna höst och vår borstas pälsen ur.

Tonsillit (infektion i halsmandlarna), magsäcksomvridning och kardiomyopati (förstorat hjärta) är något som drabbar rasen. 

Rasen finns med i Breed Specific Instructions, BSI, där man uppmärksammar överdrifter i typ, ögonkanter, tassar, bak- och framställ (bak- och framben och deras vinklar) samt mentaliteten.

Hemlandet är Tyskland. Förfäderna till dagens eleganta grand danois var stora och tunga stridshundar som kom till Mellaneuropa från öster under de keltiska folkvandringarna. Under 1800-talet gick doggstammen kraftigt tillbaka, men genom den tyske rikskanslern Otto von Bismarcks stora kärlek för rasen väcktes åter intresset.

Olika namn har provats, men stannade slutligen för Deutsche Dogge (det svenska rasnamnet är grand danois, vilket betyder stor dansk) och år 1880 kom den första rasstandarden. Först 1908 påbörjades en målmedveten avel i Sverige, och de hundar som inte jagade gick då som sällskap för rika damer.