Grönlandshund

Grönlandshunden är en mycket stark hund av spetstyp som är byggd för uthållighet och påfrestande arbete som slädhund under arktiska förhållanden. En viss variation i storlek finns men så länge det inte påverkar arbetsförmågan eller den exteriöra harmonin är det acceptabelt. Minsta tillåtna mankhöjd för hanar är 60 cm och tikar 55 cm. Alla färger finns, en- och flerfärgade, med undantag av albinos som inte är tillåtet i rasstandarden. Pälsen är dubbel, det vill säga en mjuk underull och ett tätt, rakt och grovt täckhår utan lockar eller vågor.

Grönlandshund kännetecknas främst av sin energi, mentala styrka och oräddhet. Rasen är en passionerad och outtröttlig slädhund. Mot människor, även främmande, är den vänlig och som arbetande hund tyr den sig inte till någon särskild förare. Rasen lämpar sig inte som vakthund. Vid säl- och isbjörnsjakt visar den stor jaktinstinkt.

Hunden fäller sin päls vår och höst, och behöver då borstas. Däremellan är pälsvården obetydlig.

Rasen har ca 20% höftledsdysplasi (HD), men det är svårt att veta säkert då endast en mycket liten andel hundar blir röntgade. Detta försöker rasklubben komma tillrätta med genom att uppmana uppfödare och ägare att röntga sina hundar. I övrigt är det en sund och frisk ras.

Rasen kommer som namnet avslöjar ursprungligen från Grönland där den i alla tider använts som dragdjur vid jakt och fångst ute på isarna. De första grönlandshundarna som kom till Sverige var dels sådana som tagits med hem av män som själva tjänstgjort på Grönland eller Svalbard, dels avkommor efter norska hundar. Utbytet med Norge har i alla tider varit stort, däremot har karantänsbestämmelser försvårat införsel av nya hundar från Grönland.