Miniatyrbullterrier

Miniatyrbullterriern ska ha en maximal mankhöjd av 35,5 cm. Hunden ska ge intryck av att ha maximal substans för sin storlek. Rasen ska vara kraftigt byggd, muskulös, välbalanserad och rörlig, med ett intresserat, bestämt och vaket uttryck.

Unikt är den konvexa (välvda) nosryggen och det äggformade huvudet. Färgen är helvit med svarta eller tigrerade fläckar, två- eller trefärgade med svart, brindle (tigrerad), röd eller fawn där vit färg inte är dominerande. Pälsen är kort.

Rasen har ett stabilt temperament och är frimodig, busig och en sann livsnjutare. Den är modig, envis, stark och har en spontan samt framfusig karaktär som gör att den kan upplevas som bufflig och svåruppfostrad. Den har ofta en härlig mix av egenskaper såsom självständighet, sävlighet, nyfikenhet och explosivitet. Rasen  kräver en tydlig och konsekvent uppfostran redan som valp. 

Pälsen ska vara kort, åtliggande, jämn och hård samt ha en vacker glans. Den är lättskött och badas vid behov.

Miniatyrbullterrier har vissa problem med immunologiska sjukdomar men även hjärtfel och njursjukdom förekommer. 

Rasen finns med i Breed Specific Instructions, BSI, för att uppmärksamma trång underkäke där hörntänder kan gå upp i gomtaket, irriterad hud, tunn päls och alltför små ögonöppningar.

I början av 1800-talet dokumenterades bevis på små bullterrier för första gången. Då gjordes blandningar mellan olika små terrier och bulldogg. Resultatet blev kullar där avkommorna varierade mellan 3,5 och 18 kilo. De flesta gamla illustrationer som finns av så kallade ”råtthundar” visar på små hundar av bullterriertyp, vilka ska ha vägt mellan 4 och 5,5 kilo.

Ett antal uppfödare specialiserade sig på den mindre bullterriern och när Engelska Kennelklubben hade sin 21a utställning 1883 hade miniatyrbullterriern en egen klass, d.v.s. hundar under 11,5 kilo. Under första världskriget föll rasen i glömska och registrerades igen på nytt i Engelska Kennelklubben 1939.