Annons
Nova scotia duck tolling retriever
Envis och lekfull med talang för att locka sjöfåglar
Nova scotia duck tolling retriever är en apporterande fågelhund. I jakten springer, hoppar och leker den ”tollande” hunden längs stranden fullt synlig för fåglarna. Dess lekfulla beteende på stranden väcker ändernas nyfikenhet och de luras att komma inom skotthåll. Hunden sänds därefter ut för att apportera de skjutna fåglarna.
Rasen är aktiv och fungerar även som sällskapshund hos den aktiva familjen. Den kallas ofta för "Tollare".
Tollaren är den minsta av retrieverraserna. Mankhöjd för hanar är 48–51 cm och för tikar 45–48 cm. Den väger vanligen 17–23 kg. Pälsen är medellång och är röd till färgen. Vita tecken är önskvärda på huvudet (bläs), bröst, tassar och svanstipp men det förekommer hundar som helt saknar vita tecken.
Rasen är bedrägligt söt men har ett tufft inre och är inte en enkel hund att ha som första hund. Envis, arbetsglad, lättlärd, rolig, krävande, viljestark, känslig, pigg, intensiv, lurig och reserverad – ja, detta är bara några av de beskrivningar som man hör om tollare.
Rasen är en utpräglad arbetshund, som regelbundet kräver såväl mental som fysisk aktivering. Är du villig att lägga ner den tid som krävs, så får du i gengäld en härlig kompis och familjemedlem.
Rasen kräver normalt sett inte mycket mer pälsvård än regelbunden genomborstning/kamning av pälsen. Tassarna kan behöva klippas, särskilt på vintern för att undvika att snö och is fastnar. Svansen ska däremot aldrig trimmas, den ska vara lång och yvig.
Rasen betraktas allmänt som sund. De sjukdomar som finns beskrivna är ofta av autoimmun karaktär såsom meningit (hjärnhinneinflammation), lymfödem och en reumatisk SLE-liknande sjukdom (Systemisk Lupus Erythemsetosus ”rött vargbett”). Höftledsdysplasi, HD, förekommer sparsamt och det är inte vanligt med armbågsdysplasi, ED. Ögonsjukdomar drabbar också ett fåtal hundar varje år.
Annons