Sankt bernhardshund, korthårig

Rasen ska ge ett resligt helhetsintryck och ha harmonisk, kraftig, stram och muskulös kropp med imponerande huvud och uppmärksamt uttryck. Den får inte vara överdimensionerad. Mankhöjden för hanar är 70–90 cm och för tikar 65–80 cm. Vikten är ca 60–100 kg. Det finns två pälsvarianter, lång- och korthårig, båda med underull. Färgen är vit med roströda fläckar.

Sankt bernhardshund är en lugn och harmonisk familjehund som trivs med barn. Den har en viss vaktinstinkt och kan vara förhållandevis livlig trots sin storlek.

Pälsvården hos den korthåriga rasvarianten är enkel och behöver bara borstas samt badas vid behov. Den långhåriga varianten behöver borstas igenom minst en gång i veckan för att inte pälsen ska tova ihop sig. Vissa individer kan dregla en del. Då valpen växer snabbt och mycket är det väldigt viktigt med rätt anpassat foder. 

Höftledsdysplasi, HD, och armbågsledsdysplasi, ED, förekommer i rasen. 

Rasen finns med i Breed Specific Instructions, BSI, där man uppmärksammar överdrivet stort och tungt huvud, hudmängd och ögonkantsproblem.

Vid Sankt Bernhardspasset i Schweiz grundade munkar på 1000-talet ett härbärge som tillflyktsort för resande och pilgrimer. Där hölls sedan mitten av 1600-talet stora bergshundar som skydd och vakt. Sankt bernhardshunden härstammar från de stora gårdshundar, som var talrika i dessa trakter. Den framavlades till dagens hundras enligt en fastställd idealtyp.

I samband med en internationell kynologisk kongress 1887 förklarades den officiellt som schweizisk hundras och dess rasstandard fastställdes.