Alpenländische dachsbracke

Rasen är långsträckt och lågställd med robust, kraftig kroppsbyggnad. Mankhöjden är 34–42 cm. Bröstdjupet är ungefär som halva mankhöjden. Pälsen är tät och kraftig med åtliggande täckhår och tjock underull. Färgen är hjortröd eller svart med roströda tantecken. Vita bröstfläckar förekommer. Ögonen är mörka och uttrycket vara klokt och vänligt.

Rasen ska vara orädd, lugn och arbetsvillig. Den har även vilt- och rovdjursskärpa. Spårarbetet ska vara lugnt, säkert och släpps den på skadat flyende vilt bör den med skall förfölja och ställa viltet. Vid drevjakten krävs jaktpassion, spårnoggrannhet och spårvilja över inte alltför stora ytor. Rasen har ett vänligt sinnelag gentemot familjemedlemmar. Den kan vara något reserverad mot främmande personer.

Pälsen är lättskött och hunden badas vid behov.

Få sjukdomar eller defekter har noterats i Sverige. Höftledsdysplasi (HD) förekommer i rasen. Rasklubben rekommenderar att man i aveln endast använder hundar som är fria från HD.

Redan i forntiden användes jakthundar som var förvånansvärt lika alpenländische dachsbracke och rasen är en av de äldsta jakthundsraserna med ursprung i Mellaneuropas bergstrakter. Aveln sköttes av yrkes- och bergsjägare som endast avlade efter prestation utan hänsyn till utseende. 1932 erkändes rasen som den tredje viltspårshundrasen i Österrike och internationellt erkändes den 1975. De första importerna till Sverige kom från Österrike under senare delen av 1990-talet.