Annons
Alpenländische dachsbracke
Krävande med utmärkt spårförmåga och stor lust att jaga
Alpenländische dachsbracke är en utpräglad jakthund för jägare med behov av en eftersökshund på allt klövvilt, men även som kortdrivande jakthund på hare och räv samt på rådjur i Sverige. Den passar inte som enbart sällskapshund, men inte heller som hundgårdshund. Den är också användbar vid jakt på vildsvin och kan även uppfostras till att apportera mindre hårvilt samt fågel på land och i vatten.
Rasen är långsträckt och lågställd med robust, kraftig kroppsbyggnad. Mankhöjden är 34–42 cm. Bröstdjupet motsvarar ungefär halva mankhöjden. Pälsen är kort, tät och kraftig med åtliggande täckhår och tjock underull. Färgen är hjortröd eller svart med roströda tan-tecken. Vita bröstfläckar förekommer. Ögonen är mörka och uttrycket vara klokt och vänligt.
Rasen har mycket stor jaktinstinkt och har stor passion för att spåra. Spårarbetet ska vara lugnt, noggrant och säkert över inte alltför stora ytor. Släpps den på skadat flyende vilt bör den skällande följa och ställa viltet. Rasen ska vara orädd, lugn och arbetsvillig. Den är en vänlig familjemedlem, men kan vara något reserverad mot främmande personer.
Social träning och vardaglig uppfostran redan som valp är nödvändig för att minska dess självständighet. Rasen har även vilt- och rovdjursskärpa.
Pälsen är dubbel (med grova täckhår och mjukare underull) men kort och lättskött. Borsta vid fällning och badas vid behov.
Få sjukdomar eller problem har noterats i Sverige. Höftledsdysplasi, HD, förekommer i rasen.
Redan i forntiden användes jakthundar som var förvånansvärt lika alpenländische dachsbracke och hundtypen är en av de äldsta med ursprung i Mellaneuropas bergstrakter. Aveln sköttes av yrkes- och bergsjägare som endast avlade efter prestation utan hänsyn till utseende.
1932 erkändes rasen som den tredje viltspårshundrasen i Österrike och internationellt erkändes den 1975. De första importerna till Sverige kom från Österrike under senare delen av 1990-talet.
Annons