Basset hound

Kroppen hos en basset hound är lång och tung med kraftig benstomme. Trots sin storlek ska den aldrig vara klumpig utan full av spänst och rörlighet. Rasen har långa öron. Fären är vanligen trefärgad, vit gulröd och svart, eller tvåfärgad, vit och gul, men fler färger är tillåtna. Mankhöjden är 33–38 cm. Pälsen ska vara slät och kort samt tättliggande.

Temperamentet hos basset hound ska vara lugnt, tillgivet och godmodigt, särskilt i umgänget med andra hundar. Den kan vara självständig och upplevas som envis vid uppfostran. Rasen är en ypperlig spårhund och en mycket duglig viltspårhund.

Rasen kräver minimalt med pälsvård. Badas vid behov. Basset hound har en viss mängd lös hud, rynkor och långa, tunga öron som kräver regelbunden och extra omsorg. Man bör till exempel alltid torka av sin hund noga efter en blöt promenad. 

Då basset hound tillhör de tyngre och mer snabbväxande raserna, kan det förekomma växtvärk (panosteit). Detta tar sig uttryck i form av hältor som oftast visar sig vid ung ålder, men som vanligtvis försvinner med tiden. En del hud- och ögonproblem kan förekomma i rasen. Osund och/eller alltför riklig mängd lös hud kan medföra hudvecksinflammationer.

Rasen finns med i Breed Specific Instructions, BSI, för bland annat överdrifter gällande hud, ögonkanter och öron.

Under andra delen av 1800-talet importerades en basset artésien normand från Frankrike till England. Målsättningen var att få fram en långsamt drivande hund med bästa möjliga spårförmåga och därför korsade man den rasen med engelsk blodhund. De första exemplaren av basset hound kom till Sverige 1958.