Bedlingtonterrier

Annorlunda utseende, charmig med stark vilja

En bedlington älskar att röra på sig. Den är en allroundhund som passar de flesta. Rasen älskar att få springa i full galopp på stora fält, följa med i skogen och fjällvandra. Men den nöjer sig också med vanliga promenader. I England används den fortfarande till jakt, men det är en speciell gren som kallas working bedlington. I Sverige finns det nog ingen som jagar med sin hund. Däremot är den duktig på viltspår. Med sin smidiga kropp passar den också utmärkt till agility. Det finns också en del individer som är duktiga lydnadshundar.

Rasen har ett speciellt utseende, den liknar mer en vinthund än en terrier. Den silkeslena hättan på huvudet brukar också väcka uppmärksamhet. Den har sitt syfte. Från början användes rasen ofta till grytjakt och då skyddade pälsen på huvudet samt tofsarna på öronen hunden mot angrepp från djuret i grytet. Bedlington terriern är en mellanstor hund, runt ca 41 cm i mankhöjd, vikten är ca 8-10 kg. Färgen kallas blå, sand- eller leverfärgad med eller utan tan tecken.

Bedlington terriern har haft ett rykte om sig att ha ett rysligt temperament. Förr kallades den ”ulv i fårakläder”, då den hade mycket stor skärpa. Genom gott uppfödararbete har vi idag vänliga och sociala hundar som är trevliga familjehundar. Rasen har ett tilltalande mjukt temperament, den ska vara djärv, men kan ibland vara reserverad mot främlingar. Den gillar att koppla av inomhus och sträcker gärna ut sig i soffan. De är oftast tysta och skäller inte så mycket.

Pälsen bör borstas och kammas minst en gång i veckan och pälsen bör klippas var 6-8:e vecka. Ska hunden delta på utställning bör den klippas oftare. Öronen måste som regel plockas på hår. Men i gengäld fäller den inte. Den kan badas ofta. Pälsen känns mjuk och fräsch. Många allergiker klarar rasen och pälsen utan problem.

Den har en rassjukdom som kallas för koppartoxicos. Hunden drabbas av en stor kopparansamling i levern. Men med gott uppfödararbete har vi idag bra kontroll på sjukdomen och ingen valpköpare ska behöva få en sjuk hund. Valpens föräldrar bör vara DNA-testade och gärna också valpen. Parning kan ske mellan en anlagsfri hund och en anlagsbärare, men aldrig mellan två anlagsbärare. Hundens föräldrar bör vara DNA-testade i Sverige genom SLU, Statens Lantbruksuniversitet.

Rasen kommer från England. I början av 1800-talet avlade gruvarbetare och smeder fram en terriertyp som hade mycket goda arbetsegenskaper. De var duktiga jakthundar på grävling, hare och råttor och hade ett mycket stort mod som nyttjades i kampsport. Vid förra sekelskiftet korsades whippet in i rasen vilket förändrade utseendet och temperamentet. Rasen blev elegant och vänligare till sinnelaget men behöll dock sitt mod och stora självförtroende. Den är ingen utpräglad terrier och kan exteriört inte jämföras med dessa. Till Sverige kom rasen 1906.

Denna text är framtagen av skk.se eller i samarbete med rasklubben.

Här får du veta mer om rasen: