Entlebucher sennenhund

Rasen är medelstor, muskulös, snabb och smidig. Mankhöjden för hanar är 44–50 cm och för tikar 42–48 cm. Pälsens täckhår är korta, tätt åtliggande och glänsande. Pälsen är trefärgad med svart grundfärg, gul till rostbrun tanteckning och vita tecken.

En entlebucher sennenhund är liten till medelstor och mycket livlig skällande vallhund. Den är lyhörd, lojal och trevlig för sin familj, men oftast mycket reserverad för främmande människor. Rasen har ett stort behov av att tillhöra en flock och känna gemenskap med övriga familjemedlemmar. Att vara i hundgård eller bli lämnad ensam är inget liv för en entlebucher sennenhund. 

Rasen behöver mycket miljöträning och social träning. Den är alert, lättlärd och behöver aktiveras ordentligt för att må bra. 

Pälsen är kort och enkel att sköta. Den är så kallad dubbel päls med hårda täckhår och mjuk underull. Vanligast fäller hunden två gånger per år.

De allvarligaste rassjukdomarna är ögonsjukdomen progressiv retinal atrofi (PRA; slutar med blindhet) samt ektopisk uretär (urinledaren från njuren mynnar inte på normalt sätt i urinblåsan). Höftledsdysplasi, HD, förekommer.

Rasen är minst bland de fyra schweiziska sennenhundarna (appenzeller sennenhund, berner sennenhund, entlebucher sennenhund, grosser schweizer sennenhund). Den härstammar från dalen Entlebuch.

Den första rasbeskrivningen kom 1889 med namnet "Entlibucherhund", men ännu lång tid därefter skilde man överhuvudtaget inte på appenzeller och entlebucher sennenhund. En entlebucher sennenhund skulle på dagen driva och vakta boskapen och vakta sin ägare på natten. Den första rasstandarden fastställdes 1927.