Annons
Griffon d'arret à poil dur/korthals
Krävande, mångsidig jakthund
Griffon d'arret à poil dur/korthals är en medelstor, robust och mångsidig jakthund. Rasen är framför allt en stående fågelhund, även i snårig terräng och en utmärkt apportör såväl på land som i vatten. Den anpassar söket efter terrängen för att hålla kontakt med föraren. Rasen är även användbar till eftersök på allt klövvilt. Den ska ha modet att kunna finna och hålla efter mindre skadedjur.
Rasen är inte lämplig som stötande hund eller kortdrivare på klövvilt, såsom jakten bedrivs i Sverige. Den är inte lämplig enbart som sällskapshund.
Ordet griffon betyder att det är en raggig hund och detta är också utmärkande för rasen. Pälsen är strävhårig men känns mer hård än sträv. Den har hårda täckhår och en tät underull. Pälsen står emot väta och taggar mycket bra. Hunden ska alltid ha välutvecklat skägg och ögonbryn. Pälsen bör aldrig vara mjuk och inte heller för riklig på kroppen.
Färgen ska helst vara stålgrå med bruna fläckar eller enfärgat brun. Ofta är rasen brun med vita stickelhår eller brunskimmel. Mankhöjd för hanar är 55–60 cm och för tikar 50–55 cm.
Griffon d'arret à poil dur/korthals är en utpräglad jakthund och ägaren bör ha ett stort jaktintresse inriktat på fågeljakt och eventuellt eftersök. På jakt arbetar rasen outtröttligt timme efter timme. Den är tillgiven, lättlärd och samarbetsvillig mot sin familj men kräver mycket aktivering och mår bäst av att ha en uppgift att utföra även i vardagen.
Pälsen borstas igenom varje vecka, då framför allt skägg och ögonbryn reds ut. Vid jakt i ogräsrika marker kan man behöva kamma ur frön ur ögonbrynen.
Hunden kan vid behov trimmas en till två gånger per år. Då trimmas framförallt skallen och halsen, och lösa täckhår på kroppen tas bort. Täckhåren ska inte trimmas bort, då får man en mjuk päls som inte står emot emot väder och terräng som den utvuxna pälsen. Bästa pälsvården och trimningen fås genom jakt i snårig terräng.
Rasen anses vara en sund hundras. Det förekommer höftledsdysplasi, HD.
Raggiga jakthundar är kända sedan antiken. Under 1800-talets senare hälft tog några jägare och kynologer, med holländaren Korthals i spetsen, sig an att ta fram en enhetlig ras ur dessa hundar. De önskade få fram en stående fågelhund med utmärkta egenskaper att finna vilt/fågel och förmåga att apportera på land och i vatten.
Hunden skulle också kunna användas till eftersök på klövvilt och för att hålla efter mindre skadedjur. 1887 registrerades rasen i Frankrike, sedan dess har rasstandarden aldrig ändrats.
Annons