Hannoveransk viltspårhund
Stabil, krävande specialist på skadat vilt
Rasen används huvudsakligen vid eftersök på allt skadat klövvilt. Dess arbetssätt är passionerat, men ändå balanserat och den ger inte upp även om vittringsförhållandena är extremt svåra och växlar sällan över till ett annat spår. Om det skadade viltet flyr undan ska hunden kunna förfölja och ställa det. Man måste dock ha klart för sig att det ligger mycket träning bakom en kvalificerad eftersöksspecialist.
Rasen är en medelstor, proportionerlig och kraftfull hund. Den lätt rynkade pannan och de klara, mörka ögonen ger rasen dess typiska allvarliga ansiktsuttryck. Rastypisk är också den hjortröda grundfärgen, som kan variera från ljusröd till mörkröd och som i tigrering kan övergå till nästan svart. Mankhöjd för hanar är 50–55 cm och tikar 48–53 cm. Vikt för hanar är 30–40 kg och tikar 25–35 kg.
Enligt rasbeskrivningen ska rasen ha ett lugnt och stabilt temperament. Den är mycket fäst vid sin ägare, men är ofta selektiv och reserverad mot främlingar. Vid spårarbetet under jakten uppvisar den hög koncentrationsförmåga och utpräglad linförighet. Den är lättlärd, följsam, intelligent och samarbetsvillig. Rasen mognar långsamt/sent.
Pälsen är lättskött, kort, tät, hård och nästintill grov. På lårens baksidor, samt på svansens undersida ska den vara något längre och grövre.
Hannoveransk viltspårhund är i stort sett utan större hälsoproblem och har en mycket god reproduktionsförmåga. På senare år har cancer i olika former ökat, och drabbat både unga och äldre hundar. I Europa förekommer årligen fall av epilepsi och njursjukdom. Avelsdjur ska höftledsröntgas med resultat A eller B, och armbågsledsröntgen ska vara utan anmärkning (0). Mer information finns att läsa på rasklubbens webbplats.
Den hannoveranska viltspårhunden härstammar i så gott som oförändrat skick från den tidiga medeltidens så kallade ledhund (från tyskans Leithund). Det var en hund av bracktyp som, förd i lina, spårade vilt. Den hannoveranska viltspårhundens slutliga utveckling ägde rum utanför Hannover. Alltsedan 1894 har Verein Hirschmann e.V. avelsansvaret för rasen i Tyskland. Till Sverige kom troligen den första importen 1901. Två tikar som importerades 1988 respektive 1991, fick två kullar vardera och dessa får sägas ha bildat grunden till den nuvarande stammen i Sverige.
Denna text är framtagen av skk.se eller i samarbete med rasklubben.