Irländsk vattenspaniel
Aktiv, krävande med lång lugg
Rasen är en utmärkt vattenapportör, som fungerar bra i besvärlig terräng. Deras starka vilja och envishet kombinerat med stora tassar gör att de utan svårighet tar sig fram i träskmarker och mossar under kalla höstdagar. Till typen är den en stötande/apporterande hund som lätt lär sig att hålla sig väl inom skotthåll under söket. I Sverige får rasen starta både på spaniel- och retrieverjaktprov.
Mankhöjd för hanar är 53-59 cm och tikar 51-56 cm. Pälsen är lockig och naturligt oljig. Huvud, framsidan av halsen och svansen, framsidan på bakbenet nedanför hasen har slät, kort päls. Rasen ska röra sig med en rullande gång, som kommer sig av skulderplaceringen och den tunnformade bröstkorgen. Den har stora tassar i förhållande till storleken. Det ska tydligt framgå av hundens utseende och uppträdande att den är en jakthund; den ska vara starkt byggd, kompakt, tålig, intelligent, arbetsvillig och uthållig.
Irländsk vattenspaniel är en aktiv ras som kräver en fast, men kärleksfull hand under uppväxten och massor med tid, stimulans och meningsfulla aktiviteter. Den är generellt mycket lättlärd. Rasen är ingen enmanshund, men den gör skillnad på främlingar och dem som ingår i flocken.
Irländsk vattenspaniel är en så kallad pälsras och behöver borstas och kammas igenom cirka en gång i veckan beroende på pälslängden och tätheten. Efter genomborstningen sprayar man pälsen med vatten, så får man tillbaka lockarna. Regelbundna bad och klippningar, cirka en gång i månaden, hör också till vardagen ifall de hålls i full päls.
Rasklubben skickade ut en hälsoenkät 2004 till alla sina medlemmar samt till de som klubbstyrelsen visste hade ägt eller ägde en hund. Totalt inkom 39 svar av cirka 45 utskickade enkäter. Hur ägarna bedömde sin hunds allmänna hälsotillstånd var en viktig fråga i hälsoenkäten. 30 hundar (77%) uppgavs ha ett mycket gott hälsotillstånd och 5 ett tillfredsställande. 70% av de höftledsröntgade (HD) hundarna sedan 1990 är ”friröntgade” (det vill säga utmärkta, UA, A eller B).
Härkomsten är oklar, men där kan finnas dåtida former av greyhound, portugisisk vattenhund, pudel, setter samt föregångaren till dagens olika spanielraser. Sitt nuvarande utseende fick rasen på 1830-talet. Sjöfågeljägarna på Irland behövde robusta apportörer i flodernas sumpiga strandområden. Hundarna skulle kunna jobba i kallt vatten och ruskväder. Med sin styrka, ihärdighet samt i förhållande till kroppsvikten stora tassar, tog den sig ledigt fram i träskmarker och besvärlig terräng, även i busväder.
Denna text är framtagen av skk.se eller i samarbete med rasklubben.