Irländsk vattenspaniel

Irländska vattenspaniel är den största av spanielraserna. Mankhöjd för hanar är 53-59 cm och för tikar 51-56 cm. Pälsen består av täta och ringlande lockar. Färgen är alltid brun. Pälsen är kort och helt slät i ansiktet liksom på framsidan av halsen och på stora delar av svansen, den så kallade ”råttsvansen”. Endast ca 7-10 cm närmast svansroten är försedd med lockar.

En irländska vattenspaniel ska vara spänstig, reslig, kraftigt byggd samt kort och kompakt. Rasen rör sig med en rullande gång, som kommer sig av den tunnformade bröstkorgen. 

Irländska vattenspanieln är lättlärd, mångsidig och en mycket aktiv individualist, fylld av påhittighet och klumpighet. Den kräver en konsekvent uppfostran, tålamod, aktivitet, sällskap och en ägare som uppskattar en intiativrik hund.

Den lockiga pälsen är vattenavstötande och bör borstas ut ungefär var femte vecka, och badas samt klippas vid behov. För att få tillbaka lockarna efter genomborstningen kan man låta hunden bada eller blöta pälsen. Inför en utställning brukar man bada, borsta ut och formklippa pälsen, därefter blöta den så att lockarna återfår sin naturlighet. Pälsen ska inte presenteras utborstad.

Hundrasen är numerärt liten i Sverige så det är svårt att redogöra för hälsoläget. Men i rasen förekommer höftledsdysplasi, HD. 

Hundtypen är gammal och finns dokumenterad i konsten sedan 1600-talet. Sitt nuvarande utseende fick irländsk vattenspaniel på 1830-talet. Ursprungligen utvecklades rasen av sjöfågeljägarna på Irland som behövde robusta apportörer i flodernas sumpiga strandområden. Med sin styrka, stora tassar och ihärdighet tog hundarna sig ledigt fram i träskmarker och besvärlig terräng under kalla höstdagar.

Irländsk vattenspaniel är en numerärt liten hundras i både Sverige och i resten av världen.