Leonberger
Behaglig och följsam med behov av fast hand
Leonberger är en sällskaps- och familjehund. Rasen har en viss vaktinstinkt men är absolut ingen utpräglad vakthund. Användningsområdena är många och leonberger används vid såväl vattenarbete som viltspår. Många är även duktiga på att söka efter svamp. De återfinns även som tjänstehundar och vårdhundar.
Leonberger är en kraftfull och muskulös hund som ändå ger ett intryck av elegans och smidighet. Mankhöjd för hanar är ca 72–80 cm och för tikar ca 65–75 cm. Färgen är lejongul, röd, rödbrun och även sandfärgad.
Rasen ska varken vara skygg eller aggressiv. Som sällskapshund ska rasen vara en behaglig, följsam och orädd följeslagare i alla livssituationer. Viss vaktinstinkt förekommer.
Rasen har mycket päls, med tjock underull som är vattenavstötande. För att hålla pälsen i god kondition och slippa tovor och dylikt bör den borstas ordentligt en gång per vecka. Den fäller rikligt två gånger per år. Pälsen trimmas inte, utan man ansar endast tassarna och rycker eventuellt en del päls på öronen om så skulle behövas.
Leonberger är trots sin storlek en relativt frisk ras, dock förekommer hjärtsjukdomar, höftledsdysplasi (HD) och tumörer. Inom rasklubben arbetar man aktivt för att uppmuntra uppfödare att följa upprättade avelsrekommendationer.
Upphovsman till leonberger är en tysk rådman vid namn Heinrich Essig. Han kom från staden Leonberg i södra Tyskland, där lejonet finns i stadsvapnet. Essigs mål var att få fram en lejonliknande hund. De första hundar som verkligen kallades för leonberger föddes år 1846. Till grund för rasen ligger svartvit newfoundlandshund, sankt bernhardshund och pyrenéerhund. Den första kullen i Sverige föddes 1979.
Denna text är framtagen av skk.se eller i samarbete med rasklubben.