Norsk buhund
Mångsidig, lättlärd och arbetsvillig
Buhund har många användningsområden. Den har en stark revirkänsla, är vaken, påpasslig och modig. Den har mycket god hörsel vilket betyder goda förutsättningar som vakthund. Den används i olika former av jakt på både älg, småvilt och fågel. Dagens buhundar är framgångsrika som brukshundar i lydnad, spår och agility. Vi har i Sverige individer som meriterats som räddningshundar samt som servicehundar åt personer med funktionshinder.
Buhunden är en typisk spetshund, under medelstorlek, lätt byggd med kort kompakt kropp, tät åtliggande päls och upprättstående öron. Svansen bärs stramt ringlad över rygglinjen. Mankhöjd för hanar är 43–47 cm och tikar 41–45 cm. Två olika färgvarianter finns; fawn (från helt ljus- till rödgult) samt enfärgat svart.
Den norska buhunden är en sund ras med genomgående okomplicerad mentalitet med gott temperament. Som familjehund är den läraktig och lätt att dressera. Den älskar barn och har en nästan obegränsad lust att leka.
Den fäller sin päls två gånger per år, först underullen och senare stickhåren. Då krävs ordentlig pälsvård.
Den skadestatistik som tagits fram från försäkringsbolagen visar att buhunden under 2002–2007 varit en mycket frisk hundras.
Norsk buhund (bu = gård) kan räkna sin bakgrund till förhistorisk tid. Fynd i norska vikingagravar visar att spetshundar varit vanliga på gårdarna. Dessa hundar har varit vakt- och gårdshundar och då fårskötseln började etablera sig som en del av jordbruket, kom buhunden att användas även som fårvallare. Den var mycket lämplig till det eftersom den är aktiv, alert och tålig. Rasen har i allt väsentligt funnits i Norge men efterhand har de övriga nordiska grannländerna kommit att intressera sig för rasen.
Denna text är framtagen av skk.se eller i samarbete med rasklubben.