Rhodesian ridgeback
Ståtlig, gillar motion och med hårkam på ryggen
Rasen är i dag huvudsakligen en sällskapshund. Ett fåtal individer används till praktisk jakt. Rasen kräver mycket motion och den som funderar på att skaffa sig en rhodesian ridgeback bör tycka om att vara ute och röra på sig mycket i naturen.
Den är en stor hund med mycket kraft. Mankhöjd för hanar är 63–69 cm och tikar 61–66 cm. Den är smidig, elegant och kraftfull. Som helhet är rasen en hund utan några som helst överdrifter och dess sunda konstruktion gör den idealisk för mycket fysisk aktivitet. Färgen är från ljust vetefärgad till mörkt röd, vita tecken förekommer på bröst och tassar. Ryggens hårkam, ridgen, är formad av hår som växer i motsatt riktning mot den övriga pälsen och är rasens adelsmärke.
Rasen har en hel del vakt- och jaktinstinkt. Den är också relativt självständig och allmänt något vek. En del individer i rasen uppvisar mer rädslor än vad som är önskvärt. Denna mix av mentala egenskaper gör att ridgebacken är en krävande ras att hantera och hundvana är en fördel. Många uppfödare är noga med att mentalbeskriva sina hundar. Rasen fungerar generellt utmärkt som familjehund och älskar sin familj men väljer oftast ut en favorit. Den ska vara ointresserad av främmande människor.
Rasens korta päls kräver ingen direkt pälsvård. Men givetvis ska man klippa klorna och bada hunden regelbundet.
Den är en förhållandevis frisk ras. Rasklubben är mån om att hålla inavelsgraden låg för att behålla hälsan. En del hudproblem finns i rasen. Höftleds- (HD) och armbågsdysplasi (ED) förekommer, oftast av lindrig variant. 4–5% föds med dermoid sinus, en missbildning i huden. Valparna ska kontrolleras av uppfödarna innan leverans. Forskning pågår och förhoppningsvis kan sjukdomen börja elimineras med hjälp av ett DNA-test inom några år. Kontakta rasklubben för mer information kring detta.
Rhodesian ridgeback härstammar från södra Afrika där de tidiga nybyggarnas hundar korsades med jakthundar med den karakteristiska ridgen, en mothårs växande hårkam på ryggen. Behovet av en snabb, stark, uthållig och modig hund fanns. Arbetssättet var att i flock trötta ut viltet med snabba och effektiva rörelseförflyttningar, så att jägaren fick viltet, speciellt lejon, på nära skotthåll. Rasen skulle också fungera som vakthund. Den första rasstandarden nedtecknades 1922 av F. R. Barnes i Rhodesia (nuvarande Zimbabwe). Rasen kallas också för afrikansk lejonhund.
Denna text är framtagen av skk.se eller i samarbete med rasklubben.