Stabijhoun

Stabijhoun är en medelstor hund med kraftig, harmonisk och funktionell byggnad. Kroppen ska vara stram och välmusklad. Benstommen ska varken vara för grov eller spenslig. Huvudet ska vara ädelt, liksom uttrycket.

Pälsen är medellång, färgen är svart eller leverbrun med vita tecken. Fläckar och skimmelteckning i det vita är vanligt. Mankhöjd för hanar är 50-53 cm och för tikar 48-50 cm. Vikten för hanar är 22-27 kg och för tikar 18-23 kg.

Stabijhoun är självständig, observant, nyfiken och envis. Just självständigheten och envisheten kräver en ägare som uppfostrar hunden på ett vänligt och konsekvent sätt med stort tålamod. Den är vänlig och livlig och måste aktiveras och ha en uppgift för att må bra. Den kan vara reserverad mot främlingar.

Hunden måste tränas rätt för att bli en bra jakthund. Skotträdsla samt ljudkänslighet har ökat i rasen. 

Pälsen är medellång och är lättskött, varken klippning eller trimning behövs. Behöver inte badas ofta, då schamponering kan försämra pälsens skyddande egenskap. Pälsen fälls 1–2 gånger om året och då behövs daglig borstning och kamning.

Höftledsdysplasi, HD, är inte ovanligt i rasen och även armbågsledsdysplasi, ED, förekommer. Även epilepsi finns men förekommer numera endast hos ett fåtal hundar. Under senare år har fler fall av hjärtproblemet Persisterande Ductus Arteriosus, PDA, uppmärksammats.

Stabijhoun härstammar ifrån Friesland i Nederländerna, i synnerhet från skogsområdena i östra Friesland. Där är den känd sedan flera hundra år och tros kommit med spanjorerna under den spanska ockupationen.

Rasen blev dock mer spridd först efter andra världskriget och blev benämnd som holländsk gårdshund och som oumbärlig för småbönderna. Den användes främst som skadedjursbekämpare och höll rent från råttor, iller samt mullvad, vars skinn gav bonden en extra inkomst. Dessutom användes den som apportör av vilt och fågel.