Yorkshireterrier

Enligt rasstandarden finns ingen nedre viktangivelse men maxvikten är angiven till 3,2 kg. I praktiken väger många individer mer. Ingen mankhöjd finns i rasstandarden, men de flesta är mellan 20–25 cm. Det föds ofta både små och stora valpar i samma kull, beroende på rasens bakgrund. Färgen är mörkt stålblå (inte silverblå).

Yorkshireterriern är en pigg, alert och orädd hund. Den är nyfiken till sin natur och vill gärna hänga med på det mesta. Men som alla hundar behöver den uppfostran för att må bra.

Eftersom rasen enligt rasstandarden ska ha lång päls så kräver den en genomborstning minst varannan dag. Yorkshire terrier har ingen underull. Ett bad varannan till var tredje vecka, oftare vid behov och om hunden har lång päls. Många klipper hundens päls kort. Det bör inte göras om den ska på utställning.

Rasen ligger sammantaget på en medelnivå när det gäller skadestatistik, och den ligger över medelnivå när det gäller luftvägar och knäskålar (patella luxation). Man måste vara observant på tänderna. Dels är det vanligt att valpar inte tappar alla sina mjölktänder utan att veterinär måste dra ut en del. Dels får de lätt tandsten varför noggrann skötsel och tillsyn av tänderna är att rekommendera. Rasen finns med i de Särskilda Rasspecifika Domaranvisningarna (SRD) under riskområdena andning, tänder och käkar. Rasklubben och seriösa uppfödare arbetar aktivt med hälsofrågor. Yorkshireterriern kan ofta bli relativt gammal, 12–15 år är inte ovanligt.

Rasen skapades med början under 1850-talet i Yorkshires ulldistrikt. Vävare och ullfabriksarbetare tog som hobby, och med all säkerhet som extrainkomst, att föda upp mycket små, mjukhåriga terrier, som blev populära sällskapshundar hos besuttna damer. Den härstammar troligen från gamla engelska black-and-tan terriern, malteser, dandie dinmont terrier och skyeterrier. Yorkshireterrier erkändes som ras 1886. Numera är den en populär utställnings- och sällskapshund världen över.